Ena stunden skriker han ”måååål”, nästa slänger han klubban i golvet för att gå all-in i imse-vimse-spindel. Barnhjärnans förmåga att låta fantasi och tankar flyger kors och tvärs utan någon som helst logik, är både underhållande och intressant. Det samma gäller för humöret. Att gå från svinglad till svinsur på en millisekund, är omöjligt för en annan. Nu börjar dessutom humöret verkligen visa sina olika sidor. Lika söt och gullig han är när han skrattar, kommer springandes mot en och frågar med sin gälla röst ”hur mår du mamma”, lika jävlig är han när han ilsknar till, spänner ögonen i mig och verkligen ryter ”nej mamma”.
Jag blir lika förvånad varje gång.
Självklart vill jag att han ska vara en sötnöt dygnet runt, men vem klarar att leva upp till det. Inte jag i alla fall.
Att få ge utlopp för sina känslor, visa känslor och förmedla känslor måste alla få göra. Även en tvååring. Är han arg på mig, antar jag att han måste få vara det ibland. Jag är ju arg på honom ibland.
Är det majoritet på det bra humöret, får man väl bita ihop när det skiter sig.